intedirektblyg.blogg.se

I somras kom det till mig igen, det där med kärleken. Det där fina som när man umgås med kärleken inte vill vara med någon annan än just den. Då man inte kan tänka på annat än kärleken. Sedan var de ju de där felstegen som bevisade för mig att jag inte var redo och att jag tydligen inte kunde hålla mig till en och samma kärlek. Så där i röran, där jag hade en som kändes som den stora kärleken men som jag inte kunde hålla mig till, tog det slut. Det tog slut men inte på rätt sätt, ibland behöver man ett avslut, behöva förklara varför det blev som det blev och behöva ge den stora kärleken en sista kram. Jag fick inte tillfälle för det, eftersom det tog slut över telefon, och det känns fortfarande. Fortfarande så känns det tomt och det känns som om mitt hjärta inte är helt. Jag vet att det låter klyschigt men det är så det är, som att något fattas och som om något inte är avslutat. 

Så nu antar jag att det finns två vägar att gå, antingen höra av sig till kärleken och be om ett avslut, få skälla lite och klaga över hur ont det gjorde eller så är det bara att fortsätta glömma och hoppas på att en ny kärlek snart kommer upp som kan läka såret. För enligt mig finns det inte bara en utan flera stora kärlekar där ute och någon borde väl snart fastna vid mig, i alla fall lite.