resfeber
Vi bokade biljetten i sommras och nu är det bara 25 dagar kvar tills vi åker, tills vi åker till USA. Jag börjar få resfeber och bli nervös över hur långt jag ska flyga samt vad jag ska ta med mig. Det är ändå en månad vi kommer vara borta och då krävs det en och annan planering för packningen.
Idag ska jag fixa pass, alltid i sista minuten men det börjar kännas verkligt nu, vi ska verkligen åka.
Nervös tjej, även lite nervös över hur passfotot kommer se ut. Ber till gudarna att det blir bättre än det förra.
lycka är
Lycka är:
*att få jobba på en av världens roligaste arbetsplatser
*att få träna med en av mina bästa och finaste vänner
*att få jobba med en av mina bästa vänner idag
*att våren börjar titta fram
*att det bara är en månad kvar tills jag åker till USA
*att jag får ha vårjackan
*att få lyssna på Håkan Hellström
*.....samt att jag äntligen börjar få lyckan tillbaka
alla hjärtan
Alla hjärtans dag. Firar det med en ny start, en ny början. Uppe 03.30, nyfärgat hår, träningsvärk, leende på läpparna, träning i eftermiddag och sedan mys med alla hjärtan ikväll.
det jag inte visar
Jag får höra att jag verkar gladare nu, att jag verkar må bättre. Kanske gör jag det eller så är det bara ännu ett sätt att lura mig själv att jag mår bra, lura mig själv och också andra. Jag vill visa dem den glada Sanna, hon som alltid skrattar och inte ångrar någonting. Sanningen är att jag inte ångrar, jag kan inte gå runt och ångra något som jag gjort utan bara göra bättre i framtiden. Att ens hjärta då vill gå åt fel håll, i framtiden, är ju en annan sak. Det vill gå åt det hållet ens vänner säger att man inte ska gå, det vill gå tillbaka till något som kroppen mår dåligt av men det önskar hela tiden att det där hållet, som alla säger är fel, ska bli rätt håll och att allt ska bli bra igen.
Jag vill inte visa det som hjärtat vill, jag vill inte visa den ensamheten som finns inom mig, jag vill inte visa att jag bara jobbar och tränar för att slippa tankarna och jag vill inte visa mig som svag, som den svaga person jag egentligen har blivit, en person som gör allt för att lura sig själv att hon är stark. Kanske blir jag starkare av det, av att tro att jag är stark och att lura mig själv. Kanske jag slipper det här onda då.
fina kenta
Ett inlägg tillägnat den som tröstar mig mest.
jobbiga saker
Jobbiga saker just nu:
*att jag inte är positiv
*att jag har tappat rösten
*att jag måste jobba själv hela helgen
*att jag är förkyld
*att jag inte kan träna
*att jag är sjukt trött
*att jag måste gå upp sju i morgon
*att det är kallt ute
*att det inte är sommar
*att tiden går så långsamt
*att det snart är alla hjärtans dag
*att jag är godissugen
*...samt att jag inte har något godis
det jag önskar
Önskar att jag aldrig träffat honom, önskar att han vill ha mig, önskar att livet var enklare, önskar att någon vill ha mig, önskar att jag var älskad, önskar att jag var älskad av någon speciell, önskar att jag kunde träna bort det som gör ont, önskar att jag inte var ledsen, önskar att jag såg det positiva, önskar att jag inte lägger skulden på honom, önskar att jag inte lägger skulden på mig själv, önskar att jag inte saknar honom, önskar att jag inte tyckte så synd om mig själv, önskar att musiken i mina öron skulle vara peppande, önskar att mina känslor inte var så starka, önskar ibland att jag var känslokall, önskar att jag var någon annan och önskar att jag slutar falla.
att vilja bli älskad
Vill börja skriva igen, börja berätta om mitt liv, men tankarna känns helt spridda och jag vill helst bara glömma hösten och göra allt ogjort. Visst har det funnits fina stunder men mår så dåligt över att jag har lurat mig själv om att allt är bra och att om jag bara kämpar lite till så kanske han vill ha mig, vill älska mig. Jag försöker glömma genom att träna, jobba och tänka på framtiden men så fort jag är ensam så kommer tankarna tillbaka, tankarna på att jag aldrig kommer att bli älskad, aldrig bli älskad så mycket som jag älskar.
Jag trodde på det, på kärleken och på att någon någonsin skulle älska mig men just nu blir min tro bara svagare, den blir svagare varje gång jag lurar mig själv och nu känner jag mig bara tom.
Jag har ingenting kvar att ge, inte till någon kille eller till mig själv och det känns som om att tiden gör att jag faller, faller längre och längre ner i något okänt. Det jag hoppas på att någon fångar mig fallet, någon speciell, annars kommer som sagt min tro på det goda och kärleken helt försvinna och livet bli onödigt att leva.
True love will find you in the end.
